Nyligen firades 70-årsminnet av befrielsen av dödslägret Auschwitz och förintelsens minnesdag.

I Stockholm uppmärksammades dagen genom bl.a. nypremiär av föreställningen ”Vår klass” på Teater Galeasen, där högsta representanter av politiska kretsar (nuvarande statsministern, tidigare statsminister, partiledarna), prins Daniel , näringslivstoppar samt kulturpersonligheter deltog.

Pjäsen ”Vår klass” bygger på en kontroversiell, avskild händelse i byn Jedwabne i Polen år 1944, där polska byinvånare deltog i morden på sina judiska grannar genom att stänga in dem i en lada och sätta eld på den.

Både denna pjäs och den nyutkomna boken i Sverige av Anna Bikont
”Vi från Jedwabne” fick ovanligt stor uppmärksamhet och i brist på andra balanserade faktaberättelser kunde bidra till att skapa hos svenska opinionen en bild av polacker som medskyldiga till förintelsen. Lika mycket medskyldiga som tyska nazisterna var. Sådana tankar formulerade vissa journalister i sina skriverier och kallade det även för folkmord, likställda med de i Rwanda eller Jugoslavien.

Här är det mindre viktigt att hela tragedin i Jedwabne är långt ifrån ordentligt undersökt av riktiga historiker och att några vittnen som aldrig blivit förhörda anger en annan bild av händelsen än den förmedlat i de två ovannämnda litterära verken.

Det viktiga är varför man i Sverige uppmärksammar just denna – utan tvivel avskyvärda händelse och upphöjer den till något representativt för polackernas attityd mot judar under andra världskriget! Det gör både journalister och politiker när de hedrar förintelsedagen med sin närvaro på ovan nämnda föreställningen.

Ty representativ är den nog inte. Många nationer har en hel del på samvete i detta avseende. Polackerna gjorde onekligen mest av alla under II:s Världskriget för att hjälpa judarna. Och betalade för det högsta priset. Omkring 1 miljon polacker gömde judar i sina hem trots att Polen var det enda landet ockuperade av tyskarna, där det var dödsstraff för att gömma eller hjälpa judar. Hela familjer sköts, även spädbarn. Och många polacker blev dödade i sådana exekutioner. Fram till idag bor i Sverige många polska judar som överlevde tack vare att någon polack riskerade sitt och sin familjs liv. En del av dem med välkända namn. Men deras berättelser talar man aldrig om!

Man skulle också kunna förvänta sig att svenska medier en enda gång uppmärksammade de polacker, som försökte alarmera världen om vad tyskarna gjorde med judarna i det ockuperade Polen. T.ex. Witold Pilecki – officer i Polska Hemarmen AK lät sig avsiktligt tillfångatas av tyskarna för att komma till tyska koncentrationslägret i Auschwitz och se med egna ögon vad som hände där. Väl inne organiserade han motståndsrörelse i lägret och gjorde sedan det omöjliga – att lyckas fly och förmedla informationen till Hemarmens (AK) huvudstab. Därifrån begav sig AK – kuriren Jan Karski till Englands utrikesminister Antony Eden och berättade om hela situationen. Sedan i USA 1943 träffade han president Roosevelt samt Felix Frankfurter, dåvarande domare vid USA:s högsta domstol samt företrädare för sionistiska rörelsen i USA. Att ingen av de mäktigaste ledarna i Väst reagerade på något sätt är helt beaktansvärd!

De flesta av Vad Yashem Institutet i Israel tilldelade utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken” är polacker. Det är också polacker som har fått sitt träd planterat där i tacksamhet för deras hjälp.

Och den stora frågan är:
Varför man i svenska media enbart hör talas om morden i Jedwabne?
Varför har man valt just en sådan pjäs just den här dagen?
Vem vågar svara?