POLSK IMMIGRATION TILL SVERIGE FÖRE OCH EFTER 1989

Detta föredrag kommer att mestadels handla om den s.k. frihetssträvande immigrationen från 1939.
Förutom den politiska immigrationen bestående av människor som kom till Sverige under olika tider och av olika skäl, men med en och samma ide – att verka för Polens frihet och demokrati – kom även polacker av ekonomiska orsaker och av familjeskäl till Sverige. De accepterade de förhållanden som rådde i det kommunistiska Polen, och för dem innebar vändpunkten 1989 i Polen knappast en process av påbörjad politisk omvälvning. Den gruppen ägnar jag därför endast ett marginellt intresse.
Forskningen av den polska immigrationen i Sverige bedriver docenten Andrzej Uggla. I denna framställning kommer jag att använda mig av hans slutsatser. Jag stödjer mig även på uppgifter i den dokumentation som togs fram i samband med ett seminarium anordnat av Polska Kongressen i februari 1989. Seminariets tema handlade om polackernas historia i Sverige.

HISTORISK ÖVERSIKT
Immigrationen av polacker till Sverige hade karaktären av vågor och var förenade med politiska händelser såsom successionskrig mellan polska och svenska kungar om polska och svenska troner – samt Polens delningar och folkresningar. Förutom perioden mot slutet av 1800-talet och mot slutet av den Polska Folkrepublikens tid fanns ingen ekonomisk betingat utvandring.
Utvandringen under 1800-talet, s.k. „saksy”, omfattade överbefolkade regioner av Galizien och nådde ända till Danmark och Sverige.
Mot slutet av „den gode Giereks” regeringstid lyckades ett stort antal polacker tack vare förenklade passregler att bosätta sig i Sverige. Bland dessa fanns även politiska flyktingar.
De första kända politiska immigranterna var Stanislaw Leszczynski och hans närmaste medarbetare. De sökte tillflykt i Sverige efter Karl XII:s nederlag vid Poltava. Leszczynski fungerade inofficiellt som svenske kungens statshållare, ty han själv var upptagen med att föra krig i andra länder.
Eftersom Leszczynskis uppdrag bl.a. var att skaka fram stora summor av riksdagen för att finansiera krigen, lämnade han inget gott rykte efter sig.
Andra vågor av flyktingar – de som kom efter polska folkets resningar rönte betydligt positivare gensvar. Bland dem kan nämnas exempelvis Henrik Bukowski som startade den numera världsberömda antikhandelsfiman.

Emigranter till Sverige efter polska uproret 1863
(Foto – Archiwum Emigracji Niepodległościowej w Szwecji)

En förhållandevis stor våg av flyktingar från första världskriget var av övergående karaktär och nästan alla av dem återvände för att bygga upp det återuppståndna Polen.
Vår nuvarande immigration tog sin början i och med andra världskriget. Man kan dela upp denna immigration i tre delar – den gamla, den nya och den senaste. Den gamla omfattar tiden för början och slutet av andra världskriget. Under september 1939 och de nästkommande månaderna försökte många polacker att via Sverige nå den polska armen i Frankrike. De ville fortsätta kampen mot den tyska fienden. En stor del av dem blev dock kvar i Sverige.
I slutet av kriget kom en våg av flyktingar organiserad av svenska Röda korset – nämligen f.d. fångar från tyska koncentrationsläger. Ludomir Gassowski beskriver i den polska tidskriften „Res Publica” detta på följande sätt :
– Den omskrivna räddningsaktionen som greve Bernadotte ordnade innebar att Sveriges befolkning ökade med 14 000 polska medborgare – uppdelade på hälften polacker och hälften judar.
I ett slag tiodubblades antal polska medborgare i Sverige. Meningen var att denna vistelse skulle bli kortvarig – 6 månader. Efter omhändertagandet av sjuka för vård, ville både de svenska och polska myndigheterna att flertalet skulle återvända till Polen. Så har också skett under hösten och vintern 1945. Trots detta stannade en stor grupp kvar som politiska flyktingar.
Under värsta åren av jakten på medlemmar i Fosterlands Armen AK på 40 och 50 talet kom åtskilliga flyktingar i kolbåtar och på annat sätt till Sverige. Från sällskapsresor på 50-talet blev det många avhopp av flyktingar.
Den nya immigrationen bestod till att börja med av en flyktingvåg i samband med studentupproret 1968. Denna grupp bestod av ett stort antal polska judar. De anslöt sig till redan befintliga judiska organisationer.
Vidare kom en stor grupp under förespegling av att varit aktiva i Solidaritet- srörelsen, s.k. lycksökare, plus några tiotals f.d. internerade med familjer som blev utvisade – och till sist de som kom som familjemedlemmar, efter de stora omvälvningarna 1989.

SOCIALT TVÄRSNITT FÖR POLSKA IMMIGRANTER
Gamla flyktingar bestod av intelligentian som stod de polska beskickningarna i de baltiska länder nära. F.d. lägerfångar tillhörde till stora delar intelligentian.
Gruppen av nya och de senaste immigranterna återspeglade tvärsnittet för polska samhället i Polen – men med viss övervikt av lycksökare.

POLITISKA SKILJAKTIGHETER
Hela den gamla immigrationen stod enad i kampen för det fria Polen, det som skilde den åt var valet av vägar som snabbast skulle leda till målet. En stor del av den nya och den senaste immigrationen engagerade sig inte politiskt. Enstaka personer deltog dock i kampen om det fria Polen och införde en stor dos av dynamik och kännedom om hemlandets realiteter.
I Sverige verkade strikt politiska polska partier som Polska Socialistiska Partiet (PPS) och Polska Bondeförbundet (PSL). Deras medlemmar sökte egna vägar för sin verksamhet.

VIKTIGA POLITISKA ORGANISATIONER
Medan kriget pågick bildades Polska Hjälpkommittén som förmedlade kontakter mellan den Polska Legationen och skaran av flyktingar. Som formellt opolitisk organisation hade denna, under kriget och senare, mycket större möjligheter att agera än andra strikt politiska organisationer.
Ankomsten av tusentals f.d. politiska fångar från tyska koncentrationsläger medförde bildandet av Före Detta Polska Politiska Fångars Förbund i Sverige. Även denna organisation var formellt opolitisk men utgjorde drivhus för politiska aktioner. Flertalet av dessa f.d. fångar återvände till Polen av främst familjära skäl, de som blev kvar utgjorde kärnan av politiskt aktiva.
Strax efter kriget organiserade sig även kombattanterna och bildade förbund samt lokala kretsar. Framledes fick även familjemedlemmar och sympatisörer vara med i organisationen.
Medlemmar i Fosterlandsarmén (Armia Krajowa) bildade avdelning till den sammanslutning som fanns i London under ledning av general Bor-Komorowski.
Nära tusen medlemmar hörde till den mycket aktiva delen av den polska immigrationen i Sverige, men reducerades p.g.a. emigration till andra länder.
Socialister organiserade sig i PPS och bönderna i PSL.
Senare, under sjuttiotalet, efter en ny våg av immigranter bildades sällskapet „Vänner av tidskriften Kultura”, utgiven i Paris, „De Fria Polackernas Förening”, „Samfundet Polskor i Sverige” och andra organisationer med varierande existens i tid.
Förutom dessa frihetssträvande, oberoende organisationer bildades en del andra, ofta inspirerade av Polska Folkrepublikens beskickning. De rekryterade sina medlemmar bland dem som kom till Sverige av familjeskäl eller av ekonomiska orsaker. De utnyttjade allehanda privilegier vid sina besök i Polen.
De blev förenade i en centralorganisation CZOP (Centrala Sammanslutningen av Polska Organisationer) och användes av den polska beskickningen för att neutralisera information om repressalier mot den politiska oppositionen i Polen. Själva betonade de att deras verksamhet endast omfattade polsk kultur och utbildning.
Under de första åren efter andra världskriget har de frihetssträvande organisationerna bildat det Polska Flyktingrådet i Sverige (förkortat:RUP) för att koordinera verksamheten bland lokal- och riksorganisationer. I detta råd ingick in officio ett ombud från den Polska Exilregeringen i London, men efter en konflikt där på
70-talet, blev ombudet utesluten ur Rådet. Som en konsekvens av denna händelse lämnade några organisationer Rådet och bildade „konkurrerande” Federationen av Polska Flyktingar (förkortat: FUP).
Efter införandet av krigstillstånd i Polen, som ett resultat av stundens allvar kom en konsolidering till stånd mellan RUP och FUP, som resulterade i bildandet av Polska Kongressen i Sverige, januari 1982. Efter en tid blev federationen upplöst och enstaka organisationer återgick till RUP, andra till Kongressen, som samlade en del nybildade organisationer med syfte att hjälpa oppositionen i Polen.

REPRESENTANTER AV POLSKA STATSMAKTEN I EXIL
I likhet med andra länder i den fria världen, där det fanns större grupper polacker, så tillsattes även i Sverige en delegat till den Polska Exilregeringen. Det blev yrkesdiplomaten Wieslaw Patek, som samtidigt hade olika funktioner i de centrala organisationerna, nämligen: Polska Flyktingrådet, Polska Hjälpkommittén och Polska Kongressen. Denna ställning hade han till mitten av 80 -talet, när han ersattes av Zofia Zak-Stadfors.
Förutom delegaten för exilregeringen, samarbetade Flyktingrådet även med ledaren för den Polska Katolska Missionen, prelaten Czeslaw Chmielewski. Detta intima samarbete underlättade inflytandet på helheten av organisationernas frihetssträvande arbete.

POLSKA IMMIGRATIONEN I SVERIGE I SAMBAND MED OMVÄLVNINGAR I POLEN
Arbetarupproret i Poznan oktober 1956 och polackernas återkomst från deportation till Sovjetunionen.
Under tiden för den så kallade „stalinistiska epoken”, rådde en självklar enighet bland den politiska immigrationen i Sverige. Man hälsade med glädje senare uppenbara förbättringar i det dagliga livet för polackerna. På inviter från regeringen i Warszawa att återvända till hemlandet blev svaret : „först skall förvisade polacker få återvända”. Detta framfördes på uppmärksammade demonstrationer i Stockholm, med deltagande av svenskar och representanter för andra ockuperade nationer.
I mars 1968 och med dess tillhörande immigration, gav, som jag nämnt tidigare, impulsen till bildandet av sällskapet „Vänner av tidskriften Kultura”. Sällskapets energiske ledare, redaktören Norbert Zaba (f.d. legationsattaché) bidrog till en ökning av antalet prenumeranter och åtminstone en gång i månaden diskussionsträffar med framstående föreläsare från polacker i förskingringen och senare även från oppositionen från Polen. Det är värt att i detta sammanhang nämna några kända namn: prof. Wiktor Sukiennicki, prof. Stanislaw Swianiewicz ( den ende som undkom med livet i behåll vid massakern i Katyn), Leopold Kielanowski, prof. Leszek Kolakowski och även Czeslaw Milosz och Gustaw Herling – Grudzinski.
Från Polen kom: Stefan Kisielewski, Edward Lipinski, Jan Józef Lipski, Jacek Kuron, Adam Michnik, Onyszkiewicz, Bujak, Chojecki och andra.
Tack vare tidigare nämnda liberalisering, genom lättnader av passproceduren möjliggjordes denna verksamhet. Centrala polska organisationer hade givit sitt nödvändiga stöd.

TIDEN I SAMBAND MED BILDANDET AV SOLIDARITET
Radikaliseringen av situationen i Polen medförde aktivering av den polska immigrationen i Sverige. Man utnyttjade den geografiska närheten och följde noga den politiska utvecklingen där. Man aktiverade svenskar, organiserade demonstrationer utanför polska beskickningar för att t.ex. ge stöd åt de arresterade arbetarna (efter händelserna i Radom och Ursus 1976).
Man bistod de växande oppositionella organisationerna och deras verksamhet. T.ex. vid den „Billiga Bokens Klubb” som leddes av Marek Trokenheim, bildades
„Det Fria Ordets Fond” som i sin tur stödde utgåvor såväl av KOR som ROPCiO.
RUP och FUP skickade pengar inofficiellt. Pengarna samlades in från medlemmar i SPK, AK, PZbWP och PKP.

KRIGSTILLSTÅNDET. „RUNDABORDS-SAMTAL”.
MAKTÖVERTAGANDE AV DEN DEMOKRATISKA OPPOSITIONEN
Krigstillståndet, till trots, hade inte medfört att förbindelserna mellan Polen och Sverige var helt avbrutna. Färjeförbindelserna blev visserligen stoppade, men handelsfartyg trafikerade hela tiden och just tack vare dessa fartyg sändes de första flygbladen till väst som berättade att Solidaritet gått under jorden. Detta hände redan den 15 december. Samma dag som krigstillståndet infördes i Polen – den 13 december – ägde den första protestdemonstrationen i världen rum i Stockholm, utanför den polska ambassaden. På Sergels Torg, i centrala delen av Stockholm, deklarerade 7000 personer sin sympati för det kämpande Polen.
Svenska folket stödde helhjärtat hjälpaktioner som resulterade i många vänskapsförhållanden. Den fackliga centralorganisationen LO hjälpte till med lokal och pengar för öppnandet av Solidaritets kontor i Stockholm, där man kunde samordna alla aktioner. Svenskar åtog sig rollen som kurirer till det isolerade Polen.
„Rundabords-samtalen” i Polen föregicks av en visit av Kuron och Onyszkiewicz som förklarade att en förhandling med kommunisterna var nödvändig.
Immigranterna förhöll sig reserverade och delade inte svenskarnas entusiasm. Efter Solidaritets valseger och bildandet av Mazowieckis regering ställde sig majoriteten av immigranterna positiva till omvälvningen i Polen. Den slutliga barriären bröts dock ner först när det fullständigt demokratiska valet av president ägt rum och statsmaktens insignier överlämnades av exilpresidenten till Polens nyvalde president. Delegaten från Sverige var närvarande vid den högtidliga akten.
Från denna stund har den politiska immigrationen i Sverige, i likhet med andra länder där polacker är bosatta, upphört med politisk verksamhet och blev därefter endast polacker i diasporan. De polacker i Sverige som har sympatier för en eller annan politisk åskådning i Polen engagerar sig privat i dessa partiers verksamhet.

HUMANITÄRA AKTIONER
Polens närhet och det svenska samhällets offervilja gav möjligheter att bidra med en mycket effektiv humanitär hjälp. Inspirerad av den Polska Hjälpkommittén och i samarbete med organisationen Pro Polonia redan strax efter kriget organiserade man Polenhjälpen. Denna institution samlade in en ansenlig summa pengar, organiserade transporter av kläder och livsmedel. Denna verksamhet blev brutalt stoppad av kommunistiska makthavare i Polen eftersom den bedrevs i samråd med den polska kyrkan och Caritas. Senare försökte man även hjälpa polska repatriander från Sovjetunionen.
Tredje gången Polenhjälpen agerade var under 80-talet medan krigstillståndet fortfarande rådde. Inspirationen från polacker kunde realiseras med benäget bistånd från givmilda svenskar. Polska organisationer ställde sina lokaler till förfogande och även insamlade medel. Under sitt första verksamhetsår, d.v.s. 1982, ordnade Polska Kongressen betalningsbefrielse för alla gåvopaket till Polen under 9 månader av svenska Posten.
Polska organisationer förmedlade tusentals adresser till svenskar som var villiga att hjälpa människor i nöd. Det resulterade i många vänskapliga kontakter som varar än i dag.
Ett annat mycket betydelsefullt initiativ tog Polska Kongressen i april 1991när den bildade en „kommitté till stöd för sociala och humanitära initiativ i Polen” under arbetsnamnet QUIZ. Aktionen, ledd av Marek Trokenheim, har redan samlat in 1.800.000 kronor som bidrog till att utrusta en rehabiliteringsklinik för barn i Olsztyn, samt förmedlade bidrag till flera initiativ till stöd för utsatta barn.

POLSKA KONGRESSEN IDAG
De tidigare frihetssträvande organisationerna försöker numera hjälpa Polen med kontakter som kan bistå polackerna i att utveckla de demokratiska spelreglerna. I sina stadgar har de förpliktelser för Polens utveckling i alla avseenden.
I en del ärenden skapas uppmärksamhet hos polska makthavare genom skriftliga framställningar eller vid personliga kontakter.
Polska Kongressen i Sverige förenar 28 organisationer och en federation med fem organisationer – sammanlagt drygt 2.800 medlemmar.
Organisationernas kontaktnät bidrar på olika sätt, t.ex. med hjälp vid naturkatastrofer, spridning av viktig information till kombattanter eller till exempel möjligheter till skadestånd för tvångsarbetare under kriget.
Man håller kontakten med en världsomfattande sammanslutning – Världsrådet och en likaledes europeisk motsvarighet – Europeiska rådet. Där har man bland annat diskuterat behovet av hjälp i många avseenden till polska minoriteter i f.d. Sovjetstater. Till konkret hjälp samlar man medel i fonden „SOS för polacker i öst”. Inom ramen för detta har man utrustat lokal och bibliotek i Tallinn – underlättat starten av en tidning i Vitryssland, som idag är självförsörjande – lämnat stöd till ensamma gamla i Lwów och i Abchazien – samt stöd till veteraner i Zytomierz och repatriander från Kazakstan.
All information förmedlar man direkt till organisationer och till prenumeranter av månadskriften Slowo Kongresu. Den sänds även till flera institutioner i Polen, Frankrike, England, Tjeckien, Litauen, Lettland , Estland, Danmark och Norge.
I lokalen i Stockholm har man tillgång till arkivet över organisationernas verksamhet genom tiderna – ett bibliotek som omfattar över 10.000 volymer med en del sällsynta böcker.
I Göteborg har två stora organisationer aktiviteter i egna lokaler som vänder sig till alla åldrar och som innebär en kulturell bredd.
På andra orter har man tillgång till lokaler i de katolska församlingshemmen. Kultur- och ungdomsverksamhet får stöd i form av tillgång till lokaler och bidrag.

KÄLLOR :
L. G-Gassowski – Giereks våg – Res Publica – Warszawa – 1989
Polska Kongressen – Polacker i Sverige efter kriget – 1992
A. N. Uggla – Polacker i södra Sverige – 1993
A. N. Uggla – Polska organisationer i Sverige – 1993.